Min förlossningsberättelse

Här kommer en nedbantad version av de 36 timmar som spenderades på förlossningsavdelningen innan vi äntligen hade vår dotter i famnen.

Lördag 7/2 - Vecka 41+1
Runt midnatt fick det vara nog, efter 3 dagar och nätter med värkar bestämde vi oss för att det var dags att åka in oavsett vad dom sa. Så natten mot söndag fick vi äntligen komma in till förlossningen efter att jag haft värkar varannan minut under en längre tid, på plats konstaterar barnmorskan att jag är öppen 2 cm och slipper bli hemskickad. Vi tilldelas ett litet rum med två sängar, jag får en morfinspruta (jajjemen, i ena skinkan precis som på film) och en insomningstablett för att kunna vila upp mig inför det som komma skall. Runt kl.03 somnar vi men jag vaknar några gånger under natten av värkar och ryggont.

Söndag 8/2 - Vecka 41+2
Kl.09:00 - Jag får värktabletter mot ryggsmärtan som hjälpte en stund, därefter blev det värre. Barnmorskorna tyckte att vi skulle testa att gå en vända runt byggnaden i hopp om att det skulle hjälpa, att stappla sig fram en sträcka på 60 meter tog minst 10 min och krävde en stunds vila innan den långa 60 meter prommisen tillbaka upp på rummet. Väl tillbaka så föreslog de att jag skulle testa kvaddlar, vilket jag redan innan var skeptisk till då jag hört att det ska göra förbaskat ont. Men där och då var jag beredd att pröva vad som helst, plus att det faktiskt bara skulle kännas som ett getingstick enligt barnmorskan, getingstick my a*s! Om det ändå vore så väl, inte var det någon som sa till mig att det var fler än bara ett stick! Jag skrek som en stucken gris, förbannad tog jag ett gäng rejäla lustgasandetag samtidigt som jag svor och skrek att de skulle sluta upp med det dom höll på med! Aldrig i livet att jag gör om det där, dra mig baklänges vad ont det gjorde! När ingenting hjälpte mot ryggsmärtan beslutade barnmorskan att det var bäst att göra en amniotomi (hinnsprängning) och sätta bollen i rullning på riktigt. Hinnsprängningen var helt smärtfri och det enda jag kände var en värmande känsla när vattnet gick. När den biten var klar hasade jag mig bort till toaletten med blicken i golvet och grät floder, för hur skulle jag kunna föda barn när det kändes som att ryggen skulle gå av och personalen verkade skita fullständigt i att få ordning på det? Under tiden pratade M med barnmorskan och sa till henne att ta det lugnt med mig, informera mig om vad som hände längst vägen, att jag var orolig, hade ont och så vidare. Så när jag kom tillbaka var hon aningen mjukare i tonen än innan.

Nu var det dags att byta rum till ett större, på vägen dit kräktes jag av ryggsmärtorna. Väl inne på det nya rummet var det dags att vänta en evighet på att narkosläkaren skulle komma och ge epiduralen. Det var ingen eld i baken på den karln men när den väl var satt så gick jag från likblek, skakandes och i stort sett okontaktbar till mitt vanliga glada jag, allt på knappa 15 minuter. Himmelrike!
Så fort detta var klart så konstaterades det att jag var öppen 5 cm och värkarna kom regelbundet, vilket jag för övrigt inte hade speciellt ont av då jag hade hjälp av lustgasen och mådde gott som det var.

Kl.20 - Är fortfarande öppen 5 cm och får oxytocin (hormondropp) för att sätta fart på värkarna och göra dom kraftigare. Kl.22:30 skruvar dom upp dosen ytterligare och värkarbetet verkar flyta på bra nu. M skämmer bort mig med sweet talk och massage, till slut slumrar vi båda till en sväng.

Kl.01: Vår favoritbarnmorska som tog emot oss när vi kom kliver på skiftet igen, det såg ljust ut för förlossning innan hon klev av skiftet kl.07 - kul! Jag får sova på en förlossningspall lutad mot M vilket fick mig att öppna mig ytterligare till 8 cm, nu är det bara 2 cm kvar. Titt som tätt läcker det fostervatten och jag plingar på barnmorskan för att få hjälp att byta om, trodde aldrig att jag skulle hamna i en situation där jag tillät att en helt okänd person (eller någon över huvud taget!) bytte underkläder på mig men jag var helt färdig i både kropp och knopp så det kändes nästintill lyxigt, för mig, förmodligen inte för henne. Kl.02 får jag Alvedon mot feber och får vila en dryg halvtimme, kl.02:55 är det fortfarande 8 cm och de sätter elektroder på bäbisens huvud för att kontrollera att hon mår bra därinne och det gör hon.

Måndag 9/2 - Vecka 41+3
Tidigt på morgonen vaknar jag med fruktansvärda ryggsmärtor (som senare visar sig vara en nervskada som uppstått och vars smärta påminner om ryggskott) igen, fast nu har de flyttat sig från vänster till höger sida. En ny barnmorska avlöser vår favorit och vi ber henne leta rätt på någon som kan råda bot på ryggen, varpå hon svarar att läkarna kommer först kl.08 vilket är om dryga timmen och därefter så kommer dom när dom har tid och möjlighet då de har många att kolla till. Klockan tickar på men ingen läkare kommer och jag undrar var det sitter fast. Till slut kommer läkaren in, men han vill inte sätta en ny epidural och han och barnmorskan tjafsar om vems ansvar det är att göra vad. Så småningom gör barnmorskan en ny undersökning på mig och säger att jag är 8, nästan 9 cm öppen och att man ska ta sig till 10 cm innan krystningsfasen börjar. Tiden springer iväg och paniken börjar smyga sig på, tänk om förlossningen sätter igång medan jag knappt kan röra mig?! M går ut och pratar med läkare och barnmorskan för att ta reda på vad som händer och vad planerna är nu och jag minns att han kommer tillbaka in och försöker få kontakt med mig. Jag frågar barnmorskan när dom tänker ge mig någon smärtlindring så att vi kan gå vidare med det jag kom in för att göra. Hon svarar att dom inte kan ge mig mer då morfin inte hjälpte och narkosläkaren (som även rådgjort med sina chefer) inte tror på att sätta om EDA:n, så vi kan ju testa att vänta några timmar till och se hur det känns. Skojar dom med mig, tänkte jag. Vänta några timmar och se hur det känns, på riktigt? Jag har ju berättat hur det känns och inte är jag sugen på att känna samma smärta några timmar till bara för skojs skull! Det slutar med att jag och M sammanbitet säger att vi tröttnat på det här och att de får ta kejsarsnitt på mig om de nu inte har några bättre idéer än att bara vänta på att det ska gå över av sig själv. Whap bam boom, på en timme har jag blivit tillfixad, fått spinalbedövning, slängts upp på operationsbordet, blivit uppsprättad och ihoplappad. Då jag aldrig opererats förut var jag livrädd för att något skulle gå snett så att jag skulle tuppa av och känna all smärta men inte kunna säga något, för det har jag sett på film, men jag kände ingenting. Däremot minns jag att jag i min frustration gav narkosläkaren en utskällning för att han drog av den oändligt långa tejpremsan som höll fast EDA:n i slow motion så det kändes som att han passade på att på långsammast möjliga sätt vaxa min rygg, varpå jag frågade om ingen lärt honom att man drar av sådant snabbt som ögat då det känns mindre?! Hur som, när spinalbedövningen kickat in så kände jag inte ett smack även om det var lite otäckt när man hörde hur de skar och klippte och såg hur skynket skakade fram och tillbaka när de drog i mig, fy! Klockan slår 12:08 och rätt var det är så hör vi en litet nätt skrik och det vattnas i ögonen på oss, vi har blivit föräldrar till världens underbaraste tös!

Medan jag sys ihop så går M med barnmorskan för vägning och mätning. När allt är klart så lägger dom henne på mitt bröst och rullar in oss till något som verkade vara ett avlastningsrum, där vi skulle få en stund för oss själva innan vi rullades vidare till BB. Jag och tösen slocknade som två ljus och låg och drog timmer tillsammans, vilket M naturligtvis filmade innan han själv somnade sött jämte.

För att sammanfatta det hela så kändes det som att jag fick gå igenom två förlossningar. Först en utdragen process med 35 timmar av värkar, mängder av nålstick, bra och mindre bra barnmorskor och diverse obekväma ställningar och situationer, därefter kejsarsnitt som jag inte alls var beredd på och om det inte vore för ryggsmärtan så hade jag lätt kunnat tänka att ligga där med värkar i 35 h till om det så behövdes. Men nu när allt är över och jag mår bättre så skulle jag göra allt igen, för den slutgiltiga belöningen skulle jag inte vilja byta mot något annat! ♥

PS. Följ mig gärna på Instagram också, du hittar mig som: MittGlammigaLiv